När vår Jessica kom till oss!

Igår hade vi varit en familj i hundra dagar och jag har fortfarande inte blivit färdig att publicera den där förlossningsberättelsen. Men bättre sent än aldrig..
 
Efter kvällsmaten tisdagen den 2 juli, medan M hjälpte sin farmor med hennes flytt, började jag sakta men säkert känna av lite värkar. Någon timme senare tyckte jag dem var ganska kraftiga men inte särskilt regelbundna då dem kom med allt mellan 10 och 45 minuters mellanrum. Vid tio gick slemproppen och vi började diska undan och göra iordning för att vara redo om vi skulle behöva åka in. Men då värkarna fortfarande inte var särskilt regelbunda gick vi istället och la oss för att samla energi. Dock blev det inte mycket sömn för mig den natten, dels för att jag var nervös, men även för att värkarna blev både kraftigare och tätare.
 
Vid fyra, när värkarna kom var tionde minut, gick jag istället upp och ringde till förlossningen i Halmstad. De tyckte jag hade kämpat på bra och var välkommen upp för att bli undersökt. Så sagt och gjort väckte jag M och vi gjorde oss iordning för att köra. På vägen upp åt vi några smörgåsar samt lämnade av Ida hos M&M som vi bestämt sen tidigare. Väl framme i Halmstad visade en barnmorska oss till ett rum där vi sen träffade en annan barnmorska. Hon frågade oss hur vi mådde och hur graviditeten hade gått samtidigt som hon fäste två puckar på min mage. Den ena pucken mätte Knytets hjärtljud medan den andra höll koll på när och med vilken kraft värkarna kom. Båda puckarna var kopplade till en skärm så att jag och M kunde se samma sak som barnmorskorna utanför rummet. 
 
 
När jag legat på britsen med puckarna fästa på magen i trettio minuter kom barnmorskan in igen och konstaterade det jag själv märkt av; värkarna hade börjat avta. Hon undersökte mig och berättade sedan att jag fortfarande var i latensfasen och alltså inte var öppen någonting därför rekomenderade hon oss att ta en promenad och sedan komma tillbaka. Så efter en timmes vandrande i Halmstads härliga (mindre härliga med värkar) backar var vi tillbaka i samma lilla rum och fick då reda på att förlossningen fortfarande inte satt igång så vi kunde lika gärna åka hem eftersom det kunde ta allt mellan två och tjugofyra timmar innan det hände något. Riktigt surt att sätta sig i bilen med Knytet fortfartande på fel sida men det var ju bara att acceptera läget och åka hem och samla mer energi.. 
 
Dock ville M inte köra hela vägen hem då Bjärehalvön hade börjat fyllas med turister vilket innebar att resan in till BB skulle ta MINST tjugo minuter extra hemifrån jämfört med om vi stannade i Båstad. Min plan var att köra ner till båten för att samla energi men när vi kom till M&M för att hämta Ida skrotades min idé ganska fort och det blev istället frukost innan vi blev uppsjasade till deras sovrum där vi tydligen skulle få någon slags vila. Visst fick M vilat, och såhär i efterhand är jag tacksam över att han var utvilad till förlossningen, men just i den stunden när han ligger och snarkar och jag kämpar med värkar var tionde minut ska jag erkänna att jag var lite irriterad. Eller snarare avundsjuk eftersom jag vid detta laget hade varit vaken över 24 timmar..
 
När klockan började närma sig sex på kvällen och vi då hade varit hos M&M sen åtta på morgonen började min sambo bli lite rastlös då han inte klarar av att bara (utöver en promenad) sitta rakt upp och ner en hel dag. Därför skulle vi precis börja göra oss iordning för att köra hem när värkarna började komma tätare. Följande två timmar satt jag sen i morfars fotölj och fick hjälp av M att andas igenom värkarna som vid detta laget kom så tätt att jag under tio minuter hade tre stycken. Nu kunde vi alltså äntligen köra upp till Halmstad igen eftersom det var det dem rekomenderat oss när vi kört hem på morgonen. Kom tillbaka när du har tre värkar under tio minuter! 
 
Dagens andra besök i Halmstad inleddes med att vi blev visade in ett nytt rum (om möjligt ännu mindre än det första) där vi sedan väntade in barnmorskan som efter en snabb undersökning konstaterade att jag var öppen tre centimer. Äntligen! Äntligen var vi igång på riktigt och äntligen skulle det snart vara över eftersom vi snart skulle få träffa vårt Knyte. Men innan dess väntade en lååång natt, en riktigt jävlig natt faktiskt - något vi tack o lov var ganska ovetande om.. 
 
De första två timmarna var ganska uthärdliga eftersom man var så glad över att det äntligen var dags men när klockan började närma sig midnatt var det hög tid att ta en dusch för att dämpa smärtan. Visst hjälpte det men inte någon längre stund så när jag efter duschen var tillbaka på britsen fick M fortsätta hjälpa mig ta mig igenom värkarna genom att få mig att ta djupa andetag. Vid halv tre blev jag erbjuden att testa, enligt mig, Guds gåva till förlösande kvinnor; lustgasen! Livet blev genast mycket trevligare och efter att inte ha druckit alkohol på nästan ett år var det härligt att bli lite sådär lagom berusad. Dock kände jag mig en stund senare lite schizofren då en del av mig ville ha lustgasen eftersom den dämpade värkarna rejält samtidigt som en del av mig inte ville ha den eftersom jag blev så snurrig och kräkfärdig. Därför bad jag M att ta lustgasen ifrån mig så fort han såg på skärmen att värken hade toppat och var på väg att avta. Detta funkade kanon ända tills han tog den ifrån mig trots att jag hade en värk, då hade nämligen pucken på magen lossnat så det syntes inget på skärmen. Kul såhär i efterhand - mindre kul just då!
 
När jag sen vid halv fyra hade tagit nattens andra dusch gick vattnet och värkarna blev om möjligt ännu kraftigare, därför ökades styrkan på lustgasen. En timme senare var jag alltså nästan helt väck när förlossningens mest kritiska tillfälle ägde rum; Knytets puls sjönk rejält! Plötsligt stod tre barnmorskor och en läkare runt mig och började klämma, undersöka och förbereda mig för kjejsarsnitt. Glömmer nog aldrig paniken i M's ögon! Lyckligt nog gick pulsen tillbaka när jag la mig på sidan så Knytet tyckte nog bara vi skulle få svettas där en liten stund. Busunge! 
 
Det mest kritiska ögonblicket var kanske när Knytets puls gick ner men det jobbigaste var utan tvekan när jag nästan var öppen helt och inte fick krysta riktigt än trots att det var det hela min kropp ville. I varenda utandning ville jag bara krysta och äntligen få se vårt barn men nej ..andas genom värkarna och krysta inte! var det enda jag fick höra innan jag äntligen var öppen tio centimeter. Åtta krystvärkar senare föds en blå liten flicka och då ingen berättat för M att bebisar är lite blålila när de kommer ut tyckte han att de tre sekunderna det tog innan hon skrek var de längsta tre sekunderna någonsin. Men allting var ju precis som det skulle och när jag fick upp henne på bröstet och vi fick se denna perfekta lilla tös med tio fingrar och tio tår var det för oss båda svårt att hålla tillbaka tårarna. Underbara lilla mirakel! 
 
Påsarna under ögonen avslöjar lite hur trött jag var..
 
Vår dotter kom alltså till världen torsdagen den 4 juli 8.57, 52 cm lång och 3985 g tung, och när man såg tillbaka på förlossningen i sin helhet någon timme senare var det ju inget snack om att man inte skulle ha fler barn. Det är självklart att det stundtals gjorde jävligt ont men jag kände aldrig att jag ville ge upp för att jag inte orkade längre trots att jag varit vaken i över 48 timmar när hon väl kom. Det är ju en helt otrolig upplevelse och jag är så glad att jag nu skrivit om den så att vi sen kan gå tillbaka och läsa om den eftersom minnet lätt sviker.
 
Så liten i pappas trygga famn!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback