♥ IDA ♥

En liten fluffig hårboll!
 
En höstdag 2005, när jag kom hem från skolan, stod ytterdörren på glänt och en liten hårboll stack ut sin svarta lilla nos. Där stod nämligen mamma med en liten hundvalp som hon och pappa hade varit och köpt i smyg. Familjens andra hund fick namnet Ida och var det absolut sötaste jag sett. Att mamma och pappa sen berättade att hon var min och skulle få flytta med mig när jag flyttade hemifrån gjorde mig såklart överlycklig och redan från första dag var hon och jag bästa vänner. Tillsammans med M såg jag henne växa upp och bli en väldigt fin men stor shetland sheepdog som hade ett lugnt temperament samtidigt som hon var väldigt smart, pigg och alert. Snabbt märkte vi även att hon var en gottegris, kelgris och mammagris så det tog inte lång tid innan hon fick smeknamnet Grisen.
 
Åh mycket var vi med om, jag och Grisen! Redan under hennes första år hade vi hunnit med tre utställningstävlingar där hon på två av dem tog första pris för sitt otroligt vackra utseende. Vi började även så smått träna agility med några hemmagjorda hinder eftersom det var bland det bästa hon visste. Dock var hon nästan lika glad i bilar och att jaga dem medan hon skällde ut dem hände mer ofta än sällan. Oftast hann hon ju aldrig ikapp dem men jag minns den gång hon, jag och mamma var ute på en skogsväg och promenerade när det plötsligt kom en bil och Ida slet sig från kopplet. Hon sprang rakt mot bilen och hamnade under det högra framhjulet så att både mage, revben och svans blev överkörda. Bilen stannade inte utan bara fortsatte och köra och jag minns hur jag sen bar hem en gnällande Ida som hade förlorat en bit av svansen och därför blödde ner hela mig och hela sig själv. Efter en akut tur till djursjukhuset konstaterades det efter röntgen att varken revben eller några organ var skadade så det hela slutade "bara" med att svansen blev några centimeter kortare.
 
Vad gör några centimeter på svansen när man är så fin i övrigt?!
 
Så utöver den lilla incidenten med överkörningen var mitt och Idas liv verkligen toppen! Hon och M blev nästan lika bra vänner som vi var och det hände rätt ofta att hon hellre låg vid honom än vid mig när vi t.ex. kollade film. Men sen kom den där dagen då Ida hade hunnit fylla två och mamma hade tagit henne till veterinären för en rutinkontroll eftersom mamma så småningom skulle ta valpar på henne då hon ingick i mamma och pappas kennel. Tyvärr visade det sig att hon hade ett blåsljud på hjärtat så det fanns ingen möjlighet att hon skulle kunna få några valpar. Mamma och pappa tog det svåra beslutet att hon därför skulle säljas och hela min värld rasade samman. Jag minns hur arg, ledsen och besviken jag var och att jag därför inte pratade med dem på flera dagar. Jag bara grät och grät men la samtidigt all min vakna tid på att umgås med Ida fram tills dess att mamma hade hittat en köpare. Dessvärre tog det inte så lång tid så strax därefter flyttade hon upp till Stockholm och jag trodde att jag hade sett det sista av Ida. 
 
Så gick åren och jag och M flyttade till huset januari 2009 utan en tanke på att skaffa hund. Men så ringde mamma en dag och frågade om jag möjligtvis hade tid att komma och hälsa på. När jag sen några timmar senare klev innanför dörren hemma hos mamma och pappa bad mamma mig att inte skratta när jag kom in i köket. Nyfiket gick jag in i köket och möttes av en så saknad men väldigt tjock Ida. Hennes ägare hade flyttat från Stockholm och bodde nu istället i Skåne så mamma hade hälsat på dem och till sin fasa upptäckt hur överviktig Ida blivit då dem förmodligen inte motionerat henne över huvudtaget. Hon hade frågat om hon fick köpa tillbaka henne samt varit och kontrollerat henne hos en veterinär som konstaterat att blåsljudet på hjärtat var borta, trots att den tidigare veterinären sagt att det inte kunde försvinna. Om vi lovade att vi skulle få henne i form igen samt att mamma fick ta valpar på henne när hon inte längre var överviktig skulle hon få flytta hem till oss.
 
Så sagt och gjort bodde Ida hos oss knappt en månad efter det att mamma hade köpt tillbaka henne och med en gång satte vi igång med dietfoder samt långa och raska promenader så innan vi visste ordet av var hon tillbaka i toppform och mådde nog bättre än någonsin. Därför parade mamma också henne strax därefter men tyvärr resulterade den dräktigheten med ett kejsarsnitt då Idas vatten gått för tidigt och att den enda valpen tyvärr inte klarade sig. Då grät jag också i flera dagar men efter att ha begravt lilla Frida som vi döpte henne till var jag ju ändå glad över att Ida ändå hade klarat operationen. Tyvärr var hon dock tillbaka på operationsbordet strax därefter då hon i samband med kejsarsnittet hade fått något problem med livmodern och därför beslutade vi att plocka bort den. Så helt plötsligt var hon istället bara en sällskapshund, men hon var vår sällskapshund!
 
Glad i att springa så att bo ute på landet med oss var toppen!
 
Åren därpå fortsatte jag och Ida med våra långa promenader och hon fortsatte vara den där härliga och spralliga hunden som vi lärt känna när hon bara var en liten valp. Vi tog tag i agilityn igen, fick henne att sluta intressera sig för bilar och hon fortsatte vara i toppfom. När jag började arbeta följde hon med M på jobbet och när Jessica kom var hon världens bästa och snällaste vakthund som genast kom och hämtade oss om Jessica skulle gnälla till inne i sovrummet. Ja allting var verkligen frid och fröjd fram till förra året då hon började krångla med maten. Att hon slutade äta förvånade verkligen då hon alltid hade älskat mat och glupskade snabbare än snabbast i sig den. Strax därefter upptäcktes även att hon hade problem med två tänder så vi misstänkte ju att det var därför hon slutat äta. Men så plötsligt började hon äta igen och vi tänkte att det hela förmodligen bara var en engångshändelse. Men så slutade hon efter ett tag att äta igen och intresset för mat kom och gick väldigt i perioder. Sakta men säkert började hon tappa i vikt och det var först i slutet på förra året som vi insåg hur allvarligt det var eftersom hon magrat ordentligt och därför inte längre orkade med att gå ut på promenader.
 
Intresset för mat minskade ytterligare samtidigt som hennes andedräkt blev sämre och sämre och innan vi visste ordet av fick vi inte i henne något annat än vår mat. Så förra veckan när hon slutade äta helt, både sin egen men även vår mat, insåg vi vart det hela vart på väg och försökte allt vad vi kunde för att få henne att äta några korvbitar. Förgäves fortsatte vi men när hon i söndags inte ens ville gå ut och kissa bröt jag ihop fullständigt och insåg att slutet var nära. Hela söndagen satt jag sen och kramade henne samtidigt som jag grät hennes päls alldeles blöt. Så igår, måndag, åkte vi med henne till veterinären för att få reda på att hennes munhälsa var jättedålig då nästintill alla tänder var infekterade. Därav hennes dåliga andedräkt! Vi fick också reda på att där fanns tre alternativ; antingen så åkte vi vidare till en veterinär som hade röntgen så att dem kunde kolla om infektionen spridit sig till tandbenet, eller så stannade vi där och så sövde dem ner henne för att sen dra ut alla infekterade tänder och hoppas på att det inte spridit sig till tandbenet eftersom hela käken då skulle rasat ihop (om hon ens vaknat upp ur narkosen) eller helt enkelt det minst egoistiska men jobbigaste beslutet att låta henne somna in. Både jag och M hade ju märkt hur dåligt hon mådde så med tunga hjärtan bestämde vi oss för att återkomma idag klockan nio för att få slut på hennes lidande. 
 
Hela gårdagen och natten var sen fruktansvärt jobbig och både jag och M grät ikapp medan vi kramade Ida och försökte förklara för barnen, framförallt Jessica, att Ida var väldigt trött så att hon snart skulle få sova den djupaste sömnen av dem alla. När vi sen imorse vaknade av att Ida låg i badrummet och grät la sig både jag och M på golvet bredvid henne där vi sen låg och klappade henne och höll om henne innan det var dags att göra sig iordning. Vid åtta kom M&M för att ta hand om barnen och efter att Jessica kramat om Ida en sista gång var det dags att köra tillbaka till veterinären. Nästan hela vägen satt jag och M bara tysta för att försöka förbereda sig för något man egentligen inte alls kan förbereda sig för, att förlora en familjemedlem..
 
Besöket hos veterinären var såklart jobbigt men det hela gick fort och strax efter det att Ida tagit sina sista andetag körde vi tillbaka hem för att krama om våra barn. Hela dagen har både jag och M gråtit massvis medan Jessica såklart frågat varför vi varit så ledsna samt varför Ida låg inlindad i filtar i sin korg därute på trappen. Det är verkligen inte lätt att förklara något sådant här för ett barn men det lättar självklart upp att se hur hon inte är så påverkad av situationen som oss och därför kan fortsätta pussla, leka och skratta. Nu ikväll, när vi haft en grävmaskin här för att gräva en grop, kunde vi för sista gången krama om henne och säga farväl innan vi begravde henne i hennes korg tillsammans med en leksak, några godisar, en teckning Jessica och jag ritat samt en ängel som är identisk med den som ligger begraven med hennes dotter Frida.
 
Fyra mobilder från idag..
~ En "sovande" Ida inlindad i filtar ~ Leksak, godis, en teckning samt ängeln som hon nu har hos sig ~ Jessica kramar om Ida strax innan dess att vi åkte till veterinären ~ Idas fina gravplats med lykta och kors ~
 
Vi har alltså haft nästan tio fantastiskt fina år tillsammans med en fantastiskt fin hund som inte bara är älskad utav oss utan även av många andra. Att det tog slut så fort och ändå så pass tidigt är fruktansvärt jobbigt och både jag och M hoppas att hon inte hade så ont samt att hon förstår varför vi tog det beslut vi gjorde eftersom vi vägrade låta henne lida mer än hon möjligtvis gjort.  Ida, vi älskar dig så oerhört och du kommer föralltid att vara saknad! 

Kommentarer
Postat av: Lili

Det här inlägget fick mig att börja gråta, så vackert och sorgligt. Husdjur blir verkligen familjemedlemmar, och inget mänskligt band kan riktigt ersätta det bandet man har till ett djur, det är nämligen väldigt speciellt. Jag beklagar att er hund inte längre är i livet, men åh vilken fin tid ni tycks ha haft med henne, och så många minnen ni kommer ha! Själv fick jag nyligen ta det jobbiga beslutet att avliva min älskade tamråtta, livet blev alldeles för tufft för henne och det var det mest skonsamma att låta henne somna in. Fruktansvärt smärtsamt, men åh vilka fina minnen jag har av henne.

2016-01-19 @ 22:36:03
URL: http://zilverka.blogg.se/
Postat av: Frida

Vilken fin och rörande berättelse om en fantastiskt söt hund!

2016-01-20 @ 07:29:59
URL: http://fridanyburgs.blogg.se
Postat av: a n n i k a

Så fin! Vila I Frid! <3 Mina föräldrar och då min storebror var liten så hade dom faktiskt en hund som liknar Ida. Mamma berättade att dom satt med storebror i ett annat rum och berättade att veterinären skulle komma för att hjälpa Mary (som hunden hette). Hon var väldigt gammal, så hon fick somna in där hemma i vår hall. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara med under en avlivning, skulle gråta floder!

2016-01-20 @ 08:24:46
URL: http://blogofphoto.webblogg.se
Postat av: Mia

Jag har nu försökt att läsa historien flera ggr men fått avbryta för att tårarna rinner för häftigt så jag inte kan se... När jag läst klart är det många känslor som strömmar genom min kropp... Sorg, vanmakt, saknad, smärta, kärlek, ångest men framförallt en oerhörd stolthet! En stolthet att ha fött och uppfostrat en sådan underbar dotter som trots all sorg, smärta och saknad väljer att ge sin älskade hund en sista kärleksförklaring ...att låta henne somna och slippa smärtan. Det är att vara en äkta oegoistisk djurvän. Jag kan bara säga TACK för all kärlek du, Thias och barnen gett denna lilla blå gris...Ida du kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan! Vi älskar Dig

2016-01-20 @ 19:54:22
URL: http://www.sheltiebeautys.se
Postat av: Jenny

sitter på jobbet nu och läste detta inlägg, fy tårarna rinner :( tänk om alla kunde få leva o må bra i all evighet

2016-02-04 @ 13:05:27
URL: http://jenlen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback